När dålig västerländsk vetenskap möter den kinesiska läkarvetenskapen – skadorna på kinesisk medicin i Väst: essä

Hej. Välkommen hit. Den här essän ska belysa ett av problemen när det gäller kinesisk medicin i Väst: när utövare av dålig västerländsk vetenskap försöker hantera den kinesiska läkarvetenskapen. Detta är förstås en situation som är omöjlig att hindra, men det tragiska med den är att istället för att ta till sig de stora kunskaperna och fördelarna kinesisk medicin kan ha för patienter som lider här i Väst, så fastnar större delen av kinesisk medicins enorma kunskapsbank i ett överaktivt luddfilter hos utövare av dålig västerländsk vetenskap, och kommer aldrig patienterna till nytta. Samtidigt lider vår egen vårdpersonal av onödiga problem – problem som den kinesiska medicinen har självklara tekniker för att fixa för sina egna utövare. Så i den här texten ska vi beskriva problemsituationen mellan kinesisk medicin och dålig västerländsk vetenskap närmare, och ge några förklaringar runt varför missförstånden uppstår. Dessutom ska vi ge dig en djupare inblick i kunskapen och precisionen inom kinesisk medicin, med fakta som nästan ingen inom den västerländska medicinen tidigare har känt till.

Kinesisk medicins fulla kunskapsdjup är nästintill helt okänt här i Väst. Det mesta som utövare av den västerländska medicinen möter är korttidsutbildade akupunktörer eller qigongutövare, eller lika okunniga utövare av ”förbättrade” versioner av akupunktur och qigong i Väst. Med den låga kunskapsnivån vore det konstigt om någon med längre västerländsk utbildning hade respekt för kinesisk medicin. Största problemet ligger där, i detta gap utan bro: bristen på kunskap. Kunskapsöverföringen om kinesisk medicin är helt ny här, knappt fyrtio år gammal, medan systemet i sin helhet har existerat i minst 2100 år i sitt hemland och haft landvinningar i medicin och teknologi som ibland ligger tusen år före tiden då vi tror att vi upptäckte det här i Väst. Jag som skriver den här texten har tränat, studerat och arbetat med kinesisk medicin, qigong och gamla meditationstraditioner från hela traditionslinjer i tjugo år. Jag är frilansjournalist i botten, och har skrivit om ämnena sedan 1993. Jag har föreläst för alltifrån näringsliv till läkare till sjuksköterskor till psykiatrar. Min erfarenhet och slutsats efter den här tiden är att det är en sak som saknas: en bro över informationsgapet. Kinesisk medicin har funnits i Väst i knappt ett andetags tid. Nu börjar det bli möjligt att gå från kunskapen om att den finns till kunskapen om vad den faktiskt är. Målet med de 600 sidorna information på den här hemsidan (och de kommande tänkta 1400 till) är att försöka hjälpa till med att bygga bron. Det finns andra som gör det, men vi är få. Jag hoppas att den här texten kan bidra till en stötta eller två, och kanske till och med någon extra meter planka att våga gå ut på.

Först ska vi ta några enkla fakta innan vi går över till att diskutera problemen som uppstår på grund av den här kunskapsbristen i Väst. Vi börjar med lite historia. Kinesisk medicin har existerat som systematiserad läkarvetenskap sedan ungefär 100 f. Kr. Då skrevs den första medicinska handboken för kinesisk medicin, Huangdi Neijing Suwen, den Gule Kejsarens Inre Klassiker. Läser man den och studerar den är det uppenbart att systemet den beskriver har existerat länge nog redan för att redan bli ett system. Vid den här tiden var alltså kinesisk medicin redan en systematiserad läkarvetenskap, om än i sin linda jämfört med hur den skulle komma att utvecklas de kommande tvåtusen åren. Neijing, som boken i allmänhet kallas, används fortfarande på utbildningarna till akupunkturläkare i Kina. Utbildningen till akupunkturläkare är lika lång som läkarutbildningarna här, heltid, och på universitet. Behandlingstekniker, diagnosprinciper, diagnostekniker, symptombilder och generella synsätt har vidareutvecklats under de gångna 2100 åren men grunderna inom kinesisk medicin är fortfarande de samma som beskrivs i Neijing. Det här leder oss till grunden för nästa problem: Kina har haft en sammanhängande kultur i snart tretusen år. Under föreläsningar har jag – artikelförfattaren – märkt att de flesta västerlänninar helt enkelt inte verkar kunna förstå konceptet. Vi har aldrig haft något liknande. Vi verkar behöva kämpa med att förstå att en kultur faktiskt kan fortsätta existera och lämna vidare information under 3000 års tid. Under den långa historian har kineser har uppfunnit en hel del av kärnteknologin vi tror uppfanns i Väst, och de har i allmänhet uppfunnit den 1000 år före oss. Kina har på grund av sin folkmängd kanske haft ett dussin Einstein i varje generation. De är ett av Jordens mest pragmatiska folk, med en kultur som i alla avseenden har överstigit den europeiska utom de senaste 200 åren, då Europa gick om i teknologi och kolonialism. Att tro att ett folk med den kulturella bakgrunden och den intelligensen skulle fortsätta att aktivt vidareutveckla och använda en läkarvetenskap som inte fungerade exceptionellt bra är givetvis vansinne. Men, återigen, problemet här är kunskapsbrist. De som dömer inom västerländsk vetenskap saknar bakgrundsinformation, och - vilket är betydligt sorgligare och värre för västerländsk vetenskap själv - de saknar ofta viljan till att lära sig mer om ämnet, vilket förstås gör att all vetenskap slutar utvecklas. Här nedan har du en del medicinska kunskaper som kinesisk läkekonst hade långt innan vi hade dem i Väst.

Kinesiska läkare var, såvitt vi vet, först med att i detalj förstå blodcirkulation i människan. Detta finns nedskrivet år 100 f. Kr., och var då en väl bekräftad vetenskaplig sanning, vilket tyder på att kunskapen i sig funnits betydligt längre. Den tidigaste källan i Västvärlden till att skriva ner och förstå blodcirkulation på samma sätt var var en arabisk läkare som hette Al-Nafis, som dog 1288, och det verkar som att han fick idén från kinesiska handelsmän. Kinesiska läkare i forntiden använde till och med en liten modell av hjärtat gjord med handpumpar och bamburör för att visa sina elever hur blodflödet till och från hjärtat fungerade.

Kinesiska läkare uppfann endokrinologin. Redan vid samma tidpunkt, 100 f. Kr., var det regel för kinesiska läkare att utvinna könshormon och hypofyshormon ur urin för medicinsk användning. Den första boken fokuserad helt och hållet på det ämnet skrevs år 1025. Sedan, mellan 1025 och 1833, publicerades 39 olika böcker om ämnet i Kina, och de tog upp tio olika tekniker för utvinning. I Väst blev detta publicerat för första gången år 1927.

Diabetes, både beskrivning, diagnos och behandling, finns beskrivet i Neijing, 100 f. Kr. Första fördjupningen som finns bevarad är från år 655. Nästa text är från 752, och i den beskrivs tre olika sorters diabetes. På 600-talet publiceras också en monografi om diabetes – texter som alla visar att man visste mycket om sjukdomen. I dagens kinesiska medicin brukar man diagnostisera 12 olika sorters diabetes. Diabetes upptäcktes i Väst 1660, och publicerades i textform 1679.

Immunologi och smittkoppsvaccinering dateras till senast 900-talet i Kina, då man för första gången vet att man vaccinerade mot smittkoppor i landet. De visste också på den tiden om att det fanns två olika sorters smittkoppor, och valde vaccin från den mindre smittsamma. Västerlänningar fick kunskapen från Turkiet dit den hade spridits från Kina; först 1714 publiceras första texten om smittkoppsvaccinering i Väst. Runt 1721 används vaccinationstekniken spritt i Europa.

Redan år 643 finns det nedskrivet behandling med sköldkörtelhormon i kinesiska medicintexter, och man anger tre behandlingssätt. Man visste också skillnaden på struma och cancer vid den tiden. I Väst användes sköldkörtelhormon först 1890.

Listan kan göras längre och längre, med alltifrån kunskapen om hur bristsjukdomar fungerar och behandlas (år 200) till upptäckten av annan teknologi och uppfinningar som till exempel kompassen (300 f. Kr), boktryckarkonsten (år 700; rörliga typer 1045), decimalsystemet (1300 f. Kr), konsten att göra stål (inte järn, stål, enligt det vi kallar Siemensprocessen: 400-talet; 1863 i Väst) och så vidare. Det är förstås inte konstigt att vi inte känner till detta; få människor läser på om kunskapen i ett långt fjärran land som dessutom har ett språk de flesta tycker är svårt att lära sig och ett skriftspråk som är ännu mer komplicerat. Men det förbluffande är att ingen tar reda på det, det förbluffande är att vi tillåter den oprofessionella lättjan att fläckvis råda inom västerländsk vetenskap – inställningen som jag i den här texten kallar ”dålig” vetenskap, det vill säga vetenskap som är dåligt påläst, dåligt uttänkt, och dåligt applicerad. Egentligen inte vetenskap alls, utan mest en ursäkt för att själv slippa lära sig något nytt och istället beslagta lyxen att ifrågasätta allt. Den inställningen träffar vi alla på inom alla yrken, och den är förstås omöjlig att göra något åt. Det som är tragiskt i det här fallet är inte kortsyntheten i det, utan att det drabbar miljontals patienter i Väst – patienter som verkligen hade kunnat ha nytta av kunskaperna inom en läkarvetenskap som varit aktiv och utvecklats avsevärt längre än vår egen. En läkarvetenskap som kanske, om man frågade äkta läkare inom den, skulle kunna komplettera luckorna i vår eget kunnande, och verkligen hjälpa till med kunskap och hälsa både för patienter och personalen som ska behandla dem.

Med allt det här sagt är det lätt att ledas in i att tro att kinesisk medicin är ”bäst”. Nej, det är den inte. Det är inte västerländsk medicin heller. Den som säger att endera systemet är ”bäst” visar bara mycket tydligt hur lite han eller hon kan om det andra. Detta leder till nästa problem: diskussion utifrån åsikt istället för fakta. Som vi alla vet diskuterar professionella yrkesutövare alltid utifrån fakta och kunskap. Utanför den cirkeln av intresse och kunskap faller folk lätt in i att diskutera utifrån ego och subjektiv åsikt, vilket förstås varken har att göra med kinesisk vetenskap eller västerländsk vetenskap, bara dålig vetenskap. Den första roten till problemet är egentligen hippierörelsen och New Age, för det blev tyvärr den som var det första sättet kinesisk medicin introducerades i Väst. Den roten kom att färga kunskapen om kinesisk medicin med en massa annat som var ”alternativt” och därigenom lite oseriöst, och något som saknade kunskapsdjup. Från det har sedan kunskapsbristen inom västerländsk medicin om den kinesiska fortsatt att vattnas ur, nu till sådan grad att det finns utbildningar på alltifrån ett halvår ner till två veckor i akupunktur för västerländsk vårdpersonal, medan kinesiska läkare i Kina går fem år heltid på universitet, och sedan ofta tre år till för specialisering. Kunskapsbrist. Katastrofal och oseriös kunskapsbrist, men en kunskapsbrist som nu satt sig så djupt att den är svår att rubba.

Kinesisk medicin går inte att ”förklara” genom den västerländska vetenskapens luddfilter, inte med den teknologiska nivån som västerländsk medicin har just nu. Alla förklaringar som finns är partiella, de bygger på teknologins begränsningar just nu och säger ingenting om vad vi kan hitta om 50 eller 100 år. Den kinesiska läkarvetenskapen är oerhört komplex, oerhört rik på kunskap, och ett totalt annorlunda system än vår egen läkarvetenskap i Väst. Hur många västerländska utövare försöker sätta sig in i det? Nästan ingen. Situationen vi sätter upp för kinesisk medicin och dess utövare är den hos en ointresserad stam i tredje världen som står framför en invärtesmedicinare som håller en Alvedon, och där vi säger ”Jo, men nu får du förklara varför den fungerar”. Kinesisk medicin med hög kvalitet är verkligen en vetenskap, med lika stor bredd, djup och färgrikedom i sin kunskap och sina behandlingstekniker som västerländsk medicin har. Den som säger något annat har helt enkelt tagit den lätta vägen och struntat i att läsa på: åsikter utan kunskap är alltid det lättaste som finns att bära på - och i och med att de väger så lite kan man sprida dem till så många fler. Bara för skojs skull ska vi ta en kort resa i historien igen och titta på historiska kunskapsbaser i kinesisk medicin. Där hittar vi bland mycket annat Zhenjiu Jiayi Jing, the Systematic Classic of Acupuncture, som sammansattes år 282 från dåvarande och tidigare texter, och som i sin moderna översättning till engelska är på 508 sidor (finns att köpa på Amazon). Vi hittar en örtmedicinöversikt från år 652 med 844 uppslagsord, illustrerad, med en tilläggspublikation år 682 som täckte in fördjupningar runt farmakologi, akupunktur, gynekologi och pediatrik. Andra texter (bland många andra) är till exempel en från 495 med information om steriliseringstekniker för kirurgi, en bok från år 752 med 6000 olika örtrecept, en bok om pediatrik som trycktes 1114, en kirurgihandbok från 1335 och en av de största samlingarna i kinesisk medicin med 61 739 örtrecept och 239 illustrationer från år 1406. Ingen professionell utövare av västerländsk vetenskap eller västerländsk medicin kan givetvis höra en sånhär lista utan att förstå att den kinesiska medicinen kanske är en aning underskattad i Väst. Men den enkla förklaringen är att ingen får den här informationen, vilket både är fel från utövarna av kinesisk medicin som kunde sprida den mer och utövarna inom den västerländska som kunde leta mer. Men om jag själv vore en västerländsk läkare med sju års utbildning som stod framför en ”diplomerad akupunktör” med fyra månaders sammanhängande utbildningstid, eller en ”diplomerad qigonginstruktör” som sade att den kinesiska medicinen är jättebra, så hade jag inte haft mycket respekt för det heller.

Vad vore då idealsituationen? Den absolut mest effektiva versionen för patienter i Väst vore att det fanns akupunkturläkarutbildningar här precis som det finns i Kina. Akupunkturutbildningar i Väst är enormt urvattnade, både de inom västerländsk medicin och de utanför. Det finns faktiskt heltidsutbildningar på tre år, och enstaka på fem år, men inga i Sverige, och ingen av dem motsvarar läkarutbildningen i Kina. Idealiskt sett skulle vi ha akupunktur och kinesisk medicin som specialiseringar i Väst, precis som kirurgi eller andra specialiseringar vi är vana vid. Akupunkturläkare och specialistsjuksköterskor skulle finnas på sjukhusen eller samarbeta med dem, och ingen skulle få kalla sig akupunktör utan den utbildningen, lika lite som någon får kalla sig ”läkare” här utan tillräckligt med utbildning och legitimation.

Detta är förstås en utopi. Just nu håller kinesisk medicin på att kontinuerligt vattnas ut i Väst, både i form av akupunktur, örtmedicin och qigong, och det finns inget yttre krav på de som är inblandade till att bli skickligare om de inte själva vill. Så en mer intressant - troligare men fortfarande otrolig idealsituation - vore att man skapade forskningsprojekt där man rekryterade tio av de kinesiska akupunkturläkarna som finns i Sverige (det finns ungefär 60 kinesiska akpunkturläkare i Sverige idag), satte dem med en västerländskt utbildad motpart, och att de båda sedan i olika studier fick diagnostisera samma patienter och föreslå behandlingar. Sedan fick de behandla varsin grupp, och man lät studien utvisa vilka resultat det blev i patienternas hälsa, och hade uppföljning flera år framåt. Studien skulle inkludera kinesiska diagnostermer och begrepp likaväl som de västerländska. Från den skulle en första grund skapas, en mötesplats, där västerländsk personal skulle kunna se vad som händer när genuin kinesisk medicin används av utövare inom den som har äkta utbildning. Det skulle säkert visa sig att några av teknikerna saknade påvisbar effekt – all läkarvetenskap har för- och nackdelar, också den kinesiska – men det intressanta vore att se konkret och påtagligt de enorma förbättringarna i hälsa den kinesiska medicinen faktiskt skulle ge, i vissa fall med en effektivitet som är förbluffande jämfört med verktygen vi har här just nu. Kanske skulle man då också få mer respekt för den gamla och rika tradition den är, och förstå att kinesisk medicin kräver lika mycket utbildning som den västerländska om man ska kunna ge den en äkta bedömning.

Vi bör däremot förstås applicera äkta vetenskap på kinesisk medicin. Vi i Väst bör fortsätta vara nyfikna, ifrågasättande och skeptiska men utifrån en position där vi är pålästa på ämnet, och kan ställa frågor utifrån en hjälplig förståelse och respekt. Tanken med den här texten är inte att kinesisk medicin är ett panacea med den fantastiska lösningen på allt, utan snarare att den är enormt underskattad och sorgligt missförstådd i Väst – bland annat på grund av dålig vetenskap. Förhoppningsvis kommer de äkta utövarna av västerländsk vetenskap att balansera det hela genom att läsa på om ämnet litegrand innan de forskar i det och talar om det så att kinesisk medicin överlever i Väst och kan få chansen att applicera sina unika behandlingsmetoder och läkeförmågor på både sjuka patienter och stresskadad eller nästan utbränd personal. Vi får hoppas att framtiden blir sådan, även om jag, artikelförfattaren, ser den möjligheten med en viss vetenskaplig skepsis...

Daniel Skyle är frilansjournalist och lärare i traditionell qigong och meditation, med tjugo års träning och studier inom ämnena, och med tio år som lärare på heltid. Han har skrivit om qigong och kinesisk medicin sedan 1993. Artikel © Daniel Skyle 2008

1) Samtliga medicinska och vetenskapliga exempel från Kina är tagna från en bok som heter The Genius of China – 3000 years of science, discovery and invention, Robert Temple i samarbete med kinakännarlegendaren och forskaren Joseph Needham, Prion, 1998. Boken är fascinerande, och nämner ett enormt antal uppfinningar och idéer vars rot finns i Kina istället för som vi ofta tror, här i Väst. Vi kan inte ta upp det här på grund av platsbrist, men rekommenderar den varmt till läsare som vill bredda sin mentala horisont.

2) De kinesiska medicinska texterna och deras publikationsår samt innehåll finns att hitta i Chinese Medicine - the Web that has no weaver, Ted Kaptchuk, Rider, 1983.