Qigong förr och qigong nu

Den nuvarande situationen för qigong, energiträning, meditation och liknande ämnen har aldrig förr existerat i hela världshistorien. Fram till år 1900 i Kina var nästan all sådan träning bara för de utvalda få. Den lärdes ut inom kloster, tempel, inom familjer, eller inom grupper där man valde mycket noggrant vem man lämnade vidare kunskapen till. Först vid år 1900 skiftade detta, och träningen började bli lite mer öppen. Detta har sedan ökat ännu mer, med upp och nedgångar på vägen, men hela tiden med en rörelse mot att det blir öppnare. Bland de traditionella lärarna som kan mest har situationen i stort fortsatt vara likadan som före år 1900. Det som synts utåt däremot, på ytan, är en allt mer ökande öppenhet i träningen. Detta exploderade i Väst med hippierörelsen på 1960-talet, då framförallt Yoga kom till Väst med buller och bång. Qigong slog egentligen på allvar först under 1980-talets slut och framåt, medan meditation som begrepp också kom in under hippietiden.

Den nuvarande utvecklingen har sina för- och nackdelar. Fördelen är att aldrig tidigare har den här mängden information varit allmänt tillgänglig. Intresserade utövare kan göra jämförelser mellan stilar och träningssätt som ingen kunde få översikt över i Kina förr, då alla lärare lärde ut bara till sina elever, och letade du information hos andra så slängde läraren ut dig permanent. Fördelen är att vi nu har tillgång till kunskap som vi aldrig skulle ha sett förr. Nackdelen är att den nuvarande utvecklingen håller på att döda qigong och meditationsträning helt, och vattna ur dem till populariserade skal av den gamla träningens rikedom i kunskap och effekt.

En annan intressant och förbisedd bieffekt är att på grund av sättet som den här träningen introducerades – via hippierörelsen – så har det format respektlösheten större delen av västerländsk medicin har fått gentemot den kinesiska medicinen. Om qigong, kinesisk medicin och meditation kommit hit redan från början i form av meditationsmästare, qigongläkare och liknande specialister, då hade synsätten i Väst nog varit helt annorlunda, och respekten för djupet i den urgamla läkevetenskapen i Kina varit lika stor som den borde vara idag.