I Ching (Yijing), runor och keltisk ogham jämförda: en översikt

Huggen tid

En översikt över runskrift i Sverige, Storbrittanien och Kina

Det är något konkret med att hugga in en text. Det finns en påtaglighet i det vars kontrast blir desto större när den jämförs med den efemära luftigheten hos e-post och sms. De allra tidigaste texterna vi har är minnen av en huggen tid: runor hos de gamla keltiska folkslagen från Svarta Havet som till slut emigrerade till Skottland och Irland; svenska runstenar med sina korthuggna berättelser om vem som dött, vem som levt, vem som blivit rik; de 3200 år gamla kinesiska Orakelbenens symboler som också de kom att användas inom religiösa och mystiska riter precis som de europeiska runorna. I den här översikten ska vi titta närmare på de tre fälten och se om de har någon gemensam nämnare. Hur användes de? Vad ville dåtidens människor säga? Hur såg man på sin omgivning när man ristade tecknen? ”På ett sätt är runstenarna mer litterära än den mesta litteratur vi möter före 1500-talet,” kommenterar Hägg i sin litteraturhistoria. ”Ristningen på stenen är en oföränderlig text som genom sin offentliga exponering har kunnat nå ständigt nya personer.” (1)

Ogham – trädalfabetet med kvist och gren

Ogham är den keltiska versionen av runor. Oghamalfabetet består av tjugo tecken som vart och ett samtidigt representerar en trädart, och det kallas därför ofta för ”trädalfabetet”. Ogham är den äldsta skriften på de brittiska öarna. Idag har man kvar ungefär 400 stenar med oghamlinjer, de flesta på Irland och sedan en handfull utspridda över västra Skottland och västra England. Det finns även enstaka hybridstenar som blandar runor och ogham ute på Shetlandsöarna och Isle of Man, och den här författaren har själv sett ristningar med ogham på ön Skye i de Inre Hebriderna på skottlands västkust. Namnet tros komma från Ogma, vältalighetens gud, som var mycket hyllad i den keltiska kulturens stora vördnad inför scop, filid och seannachaidh – de traditionella historieberättarna som genomgick åratal långa utbildningar innan de fick sin titel, och som kunde prisas med guld av kungar efter sina berättelser. (2)

Störst spridning har de irländska ristningarna. Av kända 382 stenar finns 330 av dem på Irland. Även sekundära källor som till exempel the Book of Ballymote, en sentida text som går igenom stora mängder samlad information om ogham, är skriven på Irland. (3)

Ogham skrivs med enkla streck dragna ut från eller över en lodrät linje. Alfabetet utgörs av en till fem horisontella linjer som kan korsa eller inte korsa den lodräta linjen tecknen fäster vid. De allra äldsta, de som skrevs med urgaelic eller på piktiska, använde sidan på en sten som linje (droim). Senare exempel ritade ut linjen mer centrerat på stenarna. Till skillnad från de flödande runraderna användes ogham alltid så här; bara enstaka fynd har gjorts där man skrivit på en linje som dragits i cirkel. Och temat med träd går igen till och med i själva uppbyggnaden; tecknen kallas feda, trä, medan linjen de följer kallas flesc, kvist. Ogham läses också nerifrån och upp, som ett träd växer.

Tidigare forskning i ogham har bestämt dess födelse till 300-talet e. Kr, ungefär samtida med de urnordiska runorna, men senare forskning har ändrat inställningen och idag vet vi att det finns ogham på guldmynt från 200-talet f. Kr, och att i de Bello Gallico hänvisar Julius Caesar (4) till att ”druiderna skriver med ett grekiskt alfabet,” något man tror var hans tolkning av att ha sett ogham, då andra hänvisningar till skriven grekiska som ett utspritt fenomen bland kelterna helt saknas. Man vet att ogham användes i den gamla religionen druiderna tillhörde och där användes både för besvärjelser, välsignelser, och koder.

Ogham är till skillnad från det äldre och det nyare runalfabetet akrofoniskt, det vill säga att varje tecken har ett namn som börjar med ljudet tecknet användes för. De första fem bokstäverna visar detta tydligt, och listas här med det träd som bokstaven representerar:

beithe – björk, luis – rönn, fearn – aln, sail – pil och nion – ask.

De tjugo olika träden som bokstäverna representerar var träd som ärades av druiderna och hade helig innebörd i den keltiska tron. Under lång tid kunde en man dömas till döden enligt keltisk lag om han högg ner en ek (5). En romersk författare beskriver ”irländska böcker” som enligt honom var typiska endast för Irland; dessa var stavar med tecken på, något som antyder att ogham kan ha använts för att skriva ner material och föra det vidare. Det verkar ha funnits liknande vanor också bland vanligt folk när det gällde att överlämna information (se kommentar om Makens Klagan (2), nedan). Eventuella ristningar på trä har tyvärr inte överlevt historiens gång (se Gemensamma språk: jämförelser).

Runor – runmästarnas hemlighet

Runa betyder ”hemlighet” eller ”viskning”. I Skandinavien utgör de en stor del av vår litterära skatt över en tidsrymd på mer än tusen år innan det skrivna ordet började användas mer med det latinska alfabetet och kristendomens intåg. De äldsta svenska runorna hittar vi på en spjutspets från 200-talet, medan de närmare 4000 stenarna i Sverige rör sig i tidsåldrar från runt 600 e. Kr. (Nolebystenen) till den på vellum skrivna Kodex Runicus från Danmark på 1300-talet.

Ingen är riktigt säker på runornas ursprung. De kan ha kommit från de första kelternas versioner vid Svarta Havet, liksom ogham; de kan ha kommit från chalcidiska eller etruskiska föregångare. Nutida forskare har däremot föreslagit att runorna var kopierade efter det latinska alfabetet, men att man ska ha varit så stolt över sin egen stam och släkt i Skandinavien att man hellre skapade ett eget. Det troligaste verkar vara att de vandrade in via Danmark, där flest runfynd har gjorts, och att överföringen påbörjades mellan århundradena innan kristi födelse och 400 e. Kr. (3)

Det finns två runalfabeten. Det första är de urnordiska runorna som det nu bara finns 40 stenar kvar med i Sverige. De urnordiska använder futarken – runalfabetet, namngivit efter de första runorna i serien – med 24 runor i, något som gav lite större bredd åt vilka ljud man kunde återskapa i skrift. Nästan alla stenar är skrivna i de senare yngre runorna där man bara använde 16 runor och genom det begränsade möjligheterna. För att citera Hägg, ”Ordet ikuar i många inskrifter står således för egennamnet Ingvar. England blir aklat.” (1)

Andra samtida utvecklingar av futarken återfinns bland annat i de anglofrisiska runorna i England på 700-talet, där ett svärd hittat vid Themsen återger en perfekt inristad full futark med 28 runor och ett namn tillagt på slutet. Forskare tror att det fanns en specifik rituell innebörd i att återge en hel futark: antagligen ansågs det ge ett magiskt skydd mot onda krafter.3 I Sverige skiftade däremot användningen från äldre till yngre futark på 700-talet, en tid som intressant nog också såg den andra kyrkosynoden i Clofesho i södra England år 747 förbjuda runor för deras hedniska laddning. (2) Samtida med dessa är runskrifter med det gotiska runalfabetet, som lagtexten Lex Alamannorum. I den återges samma lagsystem som i de isländska sagorna och som i Kodex Runicus angående weregild (”manspeng”), penningsumman man betalade som lösen efter att ha dödat någon annan. ”Den som dräper en man ska kunna betala för dådet med mynt.” LA anger att det kostade 200 shillings för en fri man, 30 000 för att döda en kung och, lite oroande i att man behövde skriva ut det, 400 shillings för att döda en präst medan han läste mässan.

Man vet att runorna ofta användes på trä för meddelanden eller skrift, men dessa är försvunna med tiden. I den anglosaxiska dikten Makens Klagan (2) beskrivs hur maken sänder sin längtan till en bortrest fru i form av runor skrivna på en trästav. I Skandinavien ansågs runor också som någonting heligt, något med en stor laddning av mysticism och gudadyrkan. Nolebystenen i Västergötland säger ”Jag förbereder den rätta heliga runan...” och många svenska stenar avslutas med signatur från runmästaren som huggit in tecknen. På Sparlösastenen står det ”...och tolkar runorna med gudomligt ursprung”. I Havamal, del av den poetiska eddan (ca 900), återges berättelsen om hur Oden fick runorna genom en hård prövning som följer klassiska och globalt etablerade schamanistiska mönster (6). Efter att ha hängt i Yggdrasil, världsträdet, i nio långa nätter och offrat eget blod till sig själv, får han äntligen sin vision:

”Inget bröd gav de mej, ej heller dryck ur ett horn, neråt jag tittade, jag lyfte upp runorna vrålande tog jag dem och föll ner därifrån.”

Svenska runstenar följer ofta ett visst programmerat mönster precis som de brittiska, även om mönstret mellan dem skiljer sig åt. Vanligast är någon form av information om en eller flera namngivna släktingar som låtit resa stenen över sin döde anförvant, ibland med tillägg om vilka resor som den döde gjorde och vilket byte man tagit med hem. På flera avslutas de med en kort kristen bön eller, som tidigare nämnts, namnet på runmästaren som gjorde inskriften. Forskare inom ogham i Storbrittanien har debatterat bönetilläggen i ogham då de tidigare stenarna där verkar ha vandaliserats av kristna och fått böner tillagda. Andra hävdar att den synbara vandalismen bara är slitaget från väder och vind under seklernas gång.

Den sista stora användningen av runor finns i nämnda Kodex Runicus från Danmark, där 1300-talets skånska lag skrivs ut i detalj med runor, men här representerar däremot runorna latinska bokstäver. KR är skrivet på vellum, med titelrunorna skrivna i rött bläck. Intressant nog är KR också den allra äldsta musiknotationen i Skandinavien – också i runor, med vers och tillhörande noter på dokumentets sista sida.

En variant av runor, Dalrunor, kom att användas i Dalarna ända fram till slutet på 1800-talet, med sista fyndet från en piga som skrev ner det runt år 1900 (1).

Orakelben och hexagram – Förändringarnas Bok i Kina

Orakelben hittas i Kina än idag. De hela är stora och spruckna och tunga i handen, de är färgade av jord och redan innan dess av elden som färgade dem för fyratusen år sedan. De flesta är skulderblad från oxar, några är bitar av sköldpaddsskal. De ristades med en geografi av tecken och linjer lik den man finner på schamantrummor hos samerna och hela vägen i ett band av schamanism till Sibirien och Kina och Tibet. När oraklet ristat klart sades frågan högt, man bad, utförde ritualerna, och lade benet i elden. Beroende på hur sprickorna vandrade i benets geografi kunde sedan spåmannen få råd inför framtiden.

Pyromantisk divination kallas det, spådom genom eld, och den användes främst vid det kungliga hovet under Shangdynastin i Kina (1600 – 1046 f. Kr). Nästan alla orakelben (jiaguwen) som hittats gäller den kungliga familjen och deras frågor. De flesta var mycket enkla men otroligt viktiga: när blir det regn? Vilket väder blir det innan sådden? Är detta en bra tid att gå ut i krig? Är min fiende starkare än jag? Vilken period under året kommer att bli bra för att utöva ritualer till förfäderna i? Vilken tid är bra för att skaffa barn? Det finns även kvar säsongsorakelben, där benets frågor helt enkelt är inriktade på hur den här våren kommer att bli, den här hösten, den här vintern, den här sommaren. (7)

Det är på orakelbenen vi hittar några av de allra tidigaste piktografiska – bildversionerna – av de kinesiska tecknen. Men det är inte de som är intressanta. För bland bildtecknen döljer sig korta heldragna eller brutna linjer i grupper om fyra eller två. Det är dem vi ska titta närmare, det är dem vi ska lyfta orakelbenet närmare våra ögon för att se.

Dessa korta linjer är roten till Yijing, den taoistiska klassikern Förändringarnas Bok (tidigare translitt. ”I Ching”), ett av kinas äldsta litterära verk som kommit att ha en enorm genomslagskraft på hela den kinesiska kulturen och samhället.

Kinesisk kultur specialiserar sig på en slags komplex enkelhet. Tecknen i Yijing är ett av mest klassiska exemplena på detta. I sin allra enklaste version är de två linjer: en rak, och en med ett mellanrum som skapar två korta linjer. Taoistiska mästare i dagens Kina kan ofta rita en heldragen linje för att sedan bara dra ett streck med fingret och sudda ut mitten för att representera skiftet. Den heldragna linjen representerar yang, energin eller intentionen som manifesteras i universum som rörlig, aktiv, utåtgående, kreativ: himmel. Det man idag kallar den mjuka linjen representerar yin, vilande, passiv, inåtgående, närande: jord. De två linjerna är den förenklade versionen av den mer kända symbolen för yin och yang. Linjerna på orakelbenen är antagligen de tidigaste representationerna av detta i skriven form.

Linjerna och symbolerna är koder för att representera förändring. Varje symbol är ett specifikt tillstånd av förändring som man sedan studerar och försöker förstå i sitt eget liv och i andras. Från de två första linjerna skapas trigram: symboler med tre linjer för ökad komplexitet. Här fick man plötsligt möjligheten att ha flera variabler i kombinationer av yin och yang. Från de två skapades åtta trigram, vart och ett med sin unika symbolik och djup. Dess kallas bagua, där tecknet gua är ”trigram” och ba ”åtta”. Från de första fröna på orakelbenen kom den här läran att utvecklas till sitt eget specialiserade kunskapsfält. Vi vet idag från samtida källor att Kong Fuzi, Konfucius (grundaren av Konfucianismen, 551-479 f. Kr.), aldrig reste någonstans utan sitt exemplar av Yijing, och att han fortsatte sina studier i den under hela sitt liv.

Användandet av orakelbenen kom till ett slut i den efterföljande dynastin Zhou. Men det är i Zhou som de första versionerna av Förändringarnas Bok finns nedskrivna, här med de mer avancerade sexradiga hexagrammen som utvecklats från orakelbenens trigram. Ingen vet hur lång tid innan Yijing i sig existerat; de tidigaste fynden i skriftform är från 800 f. Kr. Zhouyi, som urversionen av Yijing kallas (”Oraklet från Zhou”) har en mycket tydlig schamanistisk laddning (8) i sina texter till skillnad från den senare och mer populariserade versionen som skrevs om av konfucianer runt 200 f. Kr och in på 200-talet e. Kr.

I Yijing utökas trigrammen till att sättas parvis. Detta skapar symboler med sex linjer i: hexagram. Det ger 64 hexagram, vilket är roten till Yijing. Varje hexagram har sina egna mycket mångbottnade bilder och betydelser, och har med åren försetts med olika kommentarer som gör att utövaren kan förstå deras innebörd lättare. Yijing har kommit att bli kärnan inom religionen som kallas Taoismen (Daojia). Här används varje symbol för att representera en specifik version av förändring, och utövarna studerar hur förändring sker, fryser fast (inte tillåts ske) eller ändras till en annan sorts förändring i livets alla skeenden. Målet är att sakta kunna röra sig med förändring istället för mot den, likt en surfare som rider en evig våg. Taoistisk träning anser att användadet av Yijing som orakelbok är felaktig, men det är i den formen den har kommit att spridas i Väst och i de folkliga lagerna i kinas bondebefolkning.

Linjetecknen från trigrammen och Yijing finns ristade i ben och trä, gjorda i brons, återgivna på byggnader och gjutna i guld, silver och koppar; deras linjer syns på den koreanska flaggan. Från mitten av 1800-talet kom en trend av intresse i Europa för förändringskunskaperna i Yijing, och C. G. Jung (1875-1961), Sigmund Freuds elev inom psykoanalysen, använde boken i trettio år som del av sin forskning i det gemensamma undermedvetna och för att diagnosticera patienter. Jung skrev även förordet till en av de mest kända om än felaktiga översättningar i Väst, Wilhelm Legges översättning av Yijing (för närvarande den enda svenska översättningen).

Gemensamma språk: jämförelser mellan de tre

Kan vi då se några likheter i dessa tre symbolspråk som ristats i en huggen tid? Samtliga tre ristningsspråk är mycket starkt symboliskt laddade. Det var inte bara en fråga om kommunikation utan om någonting djupare, att anknyta till en gudomlig eller mystisk kraft genom den lins som symbolen erbjöd. Både ogham, runor och tecknen från Yijing har använts av den tidens religiösa grupper för att skapa besvärjelser eller hyllningar på flera olika material utöver sten. Existerande källor skapar en stark bild av att dåtidens användare ansåg att alla tre teckenversionerna var länkade till heliga handlingar och inte ”bara” ett sätt att kommunicera med omvärlden. (1, 2, 3) Så kallade lönnrunor ristades i stenarnas runstavarna, dolda på olika sätt så att endast initierade läsare kunde läsa det fulla budskapet. Liknande användning av dold kunskap finns i hexagrammen (gua) från Yijing, där man har nukleustrigram inuti som visade fördjupade versioner av det ursprungliga om du visste hur du läste dem. De tidigaste lönnrunorna dyker upp på 500-talet e. Kr. Även ogham innehåller samma parallell (3).

Ogham saknar däremot den fulla poetiska ådran som runstenarna kan ha. Som Maja Hagerman (9) säger om den mycket poetiska texten på Rökstenen: ”Dess budskap är gåtfullt. Det är som om om Rökstenen i skrift försöker ge samma budskap som de gotländska stenarna gör med bilder.” Detta syns sällan i ogham. Vanligast förekommande är bara namn och klantillhörighet, och enstaka poetiska beskrivningar liknande dessa som lagts till runt eller innan namn:

Levande lik eld

Stark med vitalitet

Klarögd

Krullhårad

Stridsman

Son av hagtorn

Son av hassel

Född av korp (3)

(det sista har en liknande ton som i en av de svenska Ingvarsstenarna hittad på Gripsholms slott, där de som hyllas ”gav åt örnen” när de var i Särkland (sydryssland), det vill säga dödade fiender som örnarna kunde äta av) (1).

Både ogham och runskriften kom att dö ut med introduktionen av det mer tillgängliga latinska alfabetet och kristnandet av Europa. Under mer än tusen års tid utgjorde däremot oghamlinjerna och runorna en skriftlig kontakt med omgivningen, huggna minnen som ekar än idag. Runorna var den tidigaste svenska litteraturen, de var, liksom ogham, en första bro från muntliga berättande till skriven litteratur (1). Orakelbenstecknen, som aldrig hade den vardagliga användningen av kommunikation för allmänheten, kom att bli det som överlevde längst av de tre och ge störst klang ut i världen. De kinesiska skrivtecknen i sig utvecklades från orakelbenens bildspråk till att sakta bli mer förenklade och skrivbara, men till skillnad från de andra två alfabetena kom symbolladdningarna och användningen av Yijings linjer att fortsätta utvecklas vid sidan om ett skriftspråk. Idag hittas de på alltifrån urgamla steninskriptioner i Kinas heliga berg till del av en tempeldom i ett stort och aktivt taoistisk tempel i Penang på Malaysia. Här den ryske sinologen Iulian Schchutskii: ”Trots att den är en egen tradition separat från den konfucianska så har Förändringarnas Bok all rätt att kräva första plats i kinesisk litteratur genom att dess betydelse i utvecklingen av andlig kultur i Kina är så stor. Den har visat sin påverkan på vitt skilda fält: filosofi, matematik, politik, strategi, teorin inom målning och musik och i konsten i sig, allt från det berömda exemplet av De Åtta Springarna (berömd väggmålning, 1000 f. Kr. förf. anmärkning) till inskriptionerna av en besvärjelse eller på ett mynt eller som ornament på ett forntida askfat.” (10)

Dessa tre minnen av en huggen tid fortsätter att fascinera och beröra oss än idag. De var en bro från det muntliga berättandet och in i den skrivna litteraturen, men trots att den bron är byggd får vi genom dem en titt genom nyckelhålet in till hur den tidens människor levde, hur de såg sin omgivning, sitt liv och sin värld.

Daniel Skyle © 2009

Litteraturlista

Litteraturhistoriens grundbegrepp, Bergsten S & Elleström L, 1990.

The Book of Kells, Peter Brown, Thames&Hudson 1980

The Hero With a Thousand Faces, Joseph Campbell, Fontana Press 1993

The Earliest English Poems, Penguin Classics 1966 (2)

Shamanism – Archaic techniques of ecstasy, Mircea Eliade, Penguin 1962 (6)

Den Svenska Litteraturhistorien, Göran Hägg, Wahlström&Widstrand 1996 (1)

Spåren av Kungens Män, Maja Hagerman, Prisma 1999 (9)

The Total Yijing, Stephen Karcher, TimeWarner 2003 (7)

Guideways to Change, Stephen Karcher, MMS

Early Chinese Mysticism, Livia Kohn, Princeton Paperbacks 1992 (8)

James McManus, A guide to Ogham

Ristat i Sten – en komparativ studie av de fornordiska futarkerna och keltisk ogham, C-uppsats, Rasch och Öberg, Luleå Universitet (3)

Researches on the I Ching, Iulian K. Shchutski, RKP 1960 (10)

De Bello Gallico, The Conquest of Gaul, Julius Caesar, Penguin Classics, 1951 (4)

Muntlig källa, den traditionelle berättaren George MacPherson på Skye. (5)