Wu Jianquan´s Tai Chi i Skottland - berättelsen om två krigare

Wu Jianquan´s Tai Chi i Skottland - berättelsen om två krigare

Detta är en berättelse om två människor; trots att de inte ens lever i samma tid eller på samma plats så finns det en sak som förenar dem, förenar dem nog för att historiens pusselbitar ska falla på plats... Den gemensamma nämnaren är Taijiquan (fr. nu Taiji), den urgamla stil för hälsa och självförsvar som stigit ut ur Kinas dimmor för att tas upp av resten av världen. Den ene: en krigare av Manchu-släkt som levde och tränade i Peking, under mitten av artonhundratalets turbulenta händelser i Kina. Den andre: en Edinburgh-född Skotte, som for till Hong Kong som soldat, och väl där upptäckte den stil av Taiji som kallas Wu Jianquan - en skatt han tog med hem för att sedan grunda Skottlands första Taiji-skola...

En ung krigare

Bland de större stilarna av Taiji räknar man fem "familjer": Chen, Yang, Wu Yuqian(också kallad Hao) och slutligen Wu Jianquan. Chen-familjen är trädet de andra har växt ut ifrån, men ingen vet egentligen säkert vilken källa trädet i sin tur växte ur. Gemensamt för alla är den daoistiska synvinkeln på kampkonstutövning, avslappning och allt mer raffinerad energi hos den som tränar. Det är de breda penseldragen; för att förstå den riktiga bakgrunden till Wu Taiji måste vi gå tillbaka i tiden till 1850-talet, där vi hittar en ung krigare vid namn Quan You(1834-1902) som bestämt sig för att lära sig Taijis hemligheter av Yang-familjen. Den kända släkten Yang bestod då av Yang Luchan(1799 - 1872), och hans två söner Yang Jianhou(1839 - 1917) och Yang Banhou(1837 - 1892). Yang Luchan hade precis återvänt från Chen-familjens by Chenjiagou, och med sig i bagaget hade han år av träning i Taijis hemligheter han fått från Chens. Yang Jianhou var den yngste brodern, och hans ännu ofödde yngste son skulle i framtiden bli en av de mest kända utövarna på 1900-talet: Yang Chengfu. När Quan You började lära sig grunderna i hans farfars stil så var denne mest omdiskuterade och kände av Taijimästare ännu inte ens påtänkt. Den unge Manchuen fick chansen att träna för flera medlemmar av Yang-familjen; detta gav honom i sin tur kunskap om andra Taiji-stilar, de som påverkat lärarna. På så sätt fick han tillgång också till facetter och influenser av Chen-stilen och den gren av Taiji som kallas Hao-stil. När han själv slutligen skapade en egen stil, så blev den en syntes av de andra, och den syntesen lärde han ut till sin son, Wu Jianquan(1870 - 1942). Inte förrän sonen satt sina egna spår på stilen i sin tur, och innehållet räknades som tillräckligt särpräglat för att skilja det från andra, bestämde de sig för att utropa det som en egen Taiji-stil. Quan You hade, som många av de invaderande Manchuerna, ändrat sitt namn till ett kinesiskt, men det blev ändå hans sons namn som fick representera summan av deras Taiji. Medlemmar av Wu-familjen har fortsatt att träna, och stilen lärs ut än idag.

En ung skotte

Och nu, i andra änden av vår historia, hittar vi en ung skotte som heter Ian Cameron. Han tog värvning i armén, som med tiden posterade honom i Hong Kong. I tonåren hade han sysslat lite med både Judo och Karate, men väl i Hong Kong bestämde han sig för att utforska en stil han bara sett i böcker och hört talas om på omvägar. Guiden till Qu Taiji kom att bli Cheng Tinhung, 1957 års vinnare i Middleweight-klassen i Taiwan då han slog dåvarande innehavaren Yu Man Tung. Sedan dess har Chengs elever vunnit guld i matcher och turneringar i princip överallt i Asien: Kuala Lumpur, Singapore, Taiwan och, staden där han fortfarande bor och lär ut, Hong Kong...

Men det var då; när vi träffas på en bakgata i Edinburgh så möter jag Ian Cameron tjugofyra år senare, inte den unge man som med äventyr i blicken tränade Taiji fyra kvällar i veckan och varje hel lördag i en ångande träningslokal i Hong Kong. Han har rödrosigt skotskt ansikte med en underfundig blick och uttunnande hår som kanske av gammal vana fortfarande klipps kort, på militärmanér. Som de flesta lärare i kampkonster så är det det sista man skulle ta honom för - nej, i själva verket ser han mer ut som en posttjänsteman, tänker jag när vi möts. Först sen får jag veta att gissningen var rätt; sedan han lämnade armén har han arbetat på postverket i Edinburgh. "Träningen i Hong Kong var kul," förklarar han för mig när vi satt oss till ro på en undanskymd plats strax utanför staden. "Alla drogs verkligen med i lektionerna, men ändå var folk avslappnade och kunde skratta. Man kan väl säga att det var en "allvarlig lek" om man så vill." Som i alla andra stilar av Taiji börjar man i Wu-stilen med en långsamform. Enligt Ian Cameron så tränar man den på två olika sätt: "Det första kallar vi för "Fyrkantig form", medan den andra kallas "Rund form". Skillnaden är ungefär som när man lär sig skriva; först börjar du lära dig att texta - fyrkantig form - och sedan, när du väl behärskar det, då lär du dig att skriva snabbare med skrivstil - rund form. Den fyrkantiga formen är nybörjarens, det sätt du lär dig det första du gör. Med tiden gör man formen lite mer flytande och mer sammanhängande - alla fyrkantiga rörelser poleras bort, och idealet du eftersträvar är avrundade rörelser som flyter i varandra."

Åtta sorters push hands

Men varför valde han just Wu-stilen själv? Först skrattar han till, verkar vara på väg att säga något men ändrar sig. "Därför att den är praktisk. Du lär dig verkligen självförsvar med den, om du så vill. Men valet finns där för varje utövare: bara hälsa, eller självförsvar och hälsa. Det är du som väljer vad du vill träna. Men just Wu-stilen slog mig som en effektiv stil, när jag såg den till att börja med." Grunden till självförsvar i Taiji är de partnerövningar som kallas Push Hands(se förra numret, Svenska Fighter, för artikel). I Wu-stilen finns totalt åtta skilda sorter, med variationer på dem i sin tur. "De första är stillastående, där båda motståndarna står still och bara flyttar vikten i kroppen fram och tillbaka i benen. Nästa steg är att du har olika sorters stegmönster du tar, medan du fortfarande håller kontakten med motståndaren - innan dess lär man sig dessutom grundläggande rörelser med händer och armar, nyckelattacker kan man säga. De blir svårare och svårare, mer invecklade. Hela tiden måste du använda samma principer som du har i formen, och samma avslappningen. Ur formen, förresten, har du en variant till: applikationer. Varje bit form har en applikation man kan träna som partnerövning - vissa sträcker sig ur långa bitar av formen, medan andra kanske bara är en rörelse. Slutligen kombineras allt, och du får en slags fri sparring - utan mönster, bara rörelse både på det fysiska planet och med energin."

Olika likheter

Varje Taiji-stil har vissa utmärkande drag; små skillnader och olikheter som ändå försvinner när man ser alltihopa i det större sammanhanget. Först då förstår man att skillnaderna inte utgör någon större skillnad. Chen-stilen kan man troligtvis kalla den mest stridsintriktade stilen, den som mest och klarast inriktar sig på självförsvar. Yang-stilen, världens mest utspridda Taiji, befinner sig nästan i kaos. Det är ur den de flesta sk. "kortformer" tagits; förenklade former klippta ur de traditionella som en kompromiss för stressade 1900-tals människor som ändå vill förbättra sin hälsa genom Taiji. Tyvärr har det också lett till att många nu för tiden tar de förenklade formerna för att vara Yang Taiji. På andra sidan skalan hittar man tex. australiensaren Earle Montaigue, som lär ut Yang-stil minst lika stridsinriktad som Chens. Sun-stilen blandar tre av de största Inre Stilarna; både Xingyi, Baguazhang och Taiji till en form. Hao anses vara en "hårdare" Taiji-stil, och riktar in sig mycket på självförsvar. Vad kan man då säga kännetecknar Wu Jianquans stil? Utåt sett blir det första man lägger märke till att utövaren i genomsnitt har en ganska hög position - inte samma låga positioner som är genomgående i tex. Chen och Yang-stil. Dessutom så är bakre foten i formen nästan helt riktad framåt, där andra stilar varierar från att den ska vara 45 grader utåt till nittio, allt beroende just den stilens teori. Överkroppen lutar längre fram, ut över underkroppens bas mer än i andra stilar; också det förklarat med att man ska bygga upp en speciell sorts kraft. I det långa loppet är det bara yttre detaljer, yttre skillnader. Men i de Inre Stilarna är det inte det som, så att säga, står på flaskans etikett som är det viktiga, utan innehållet bakom den...

Neigong - den innersta kärnan

Själva kärnan, de innersta hemligheterna i systemet, förklarar Ian Cameron, är det som kallas neigong (ordagrant "Inre träning"). "Det är," säger han lite tvekande, nästan som om han ångrar att han började berätta det för mig, "något man måste ha respekt för. Något man måste lära ut med respekt, om du förstår. Det är tjugofyra positioner; tolv för yin och tolv för yang. De är stillastående, i olika positioner som påverkar olika delar av kroppen. Yin - det förstärker din kropp, bättrar på den så att du kan stå emot slag och otroliga mängder stryk. Testa själv!" Han uppmanar mig att slå honom i magen, och verkar fullt allvarlig med det. Jag slår, först lite svagare, men sedan en gång till, hårdare. Båda gångerna känns det som att slå ett slag rakt in i en fotboll; hans mage är uppenbarligen inte spänd som av muskler, utan snarare förstärkt. Just som en uppblåst fotboll skyddas dels av sitt tåliga yttre, dels av luften i det inre som tar chocken. Det känns i handen, och vi skrattar tillsammans. "Du märker, eller hur?" säger han leende. "När du övar neigong, då blir din andning djup och naturlig, men samtidigt också vad vi kallar tunn och utdragen. Yang-sidan är tolv övningar som förbättrar din förmåga att slåss, att försvara dig själv." När jag ber honom visa visar han mig två-tre positioner, men bara yin-positioner. Yang-sidan vill han inte visa. Stilen innehåller också vapenformer och partnerövningar; bland annat dao (sabel), jian (rakt svärd) och qiang (spjut).

Allt förändras

"Men," säger han strax därpå, "tänk inte så mycket på olika träningssätt. Tränar du rätt och mycket hos en bra lärare så leder det dig rätt, det är inte mer med det. Tänk på att allt förändras. Det är lite samma sak som koncentrationen du måste ha; den måste vara närvarande i varje centimeter av formen - inte bara i varje position utan också i övergångarna mellan. Hela tiden. Och det du får i formen - det du lär dig - det slutar inte bara för att du sänker armarna och avslutar rörelsen. Rörelsen fortsätter, ut i vardagslivet... Och allt förändras. I det långa loppet blir det inte Wu Taiji, eller Yang Taiji. Till slut bara tränar du, för träningens skull, utan andra mål. Det förändras till att bli bara Taiji, utan andra namn."

Ian Cameron lär ut på Five Wind´s School of Tai Chi i Edinburgh, Skottland: http://www.five-winds.co.uk/